Chicago O'Hare

Lördagen den 3:e november
Efter frukost tog vi en promenad med Jim och Sally i villakvarteret där de bor. Vi beundrade alla de blommor som växer i trädgårdarna t.ex bouganvilla, hibiskusbuskar och många som jag inte kan namnet på men som jag känner igen som krukväxter som mamma hade. Olika sorters palmer och gröna växter som Monstera och Kroton  och Fikus men naturligtvis i jätteexemplar.
Jim presenterade Torgny som sin kusin från Sverige ( men glömde att nämna att det är i fjärde ledet) och sen berättade han att vi var galningar som badade igår. Några svarade med att det var för att vi är vikingar.!!!
Vi åt frukt, ost och snacks till lunch och sen skypade vi med Melissa och hennes familj. De bor  långt bort ända i Eugene, Oregon. Hon har två söner och de var väldigt livliga så Melissa hade svårt att få något sagt. Men det var trevligt att få se och höra henne.
Vi åkte till Tampas flygplats i god tid. Tack och lov! När vi skulle lämna våra två väskor hade vi övervikt på den ena. Vi skulle betala 1400kr extra ! Men de sa till oss att packa om så mitt bland allt folk ställde vi oss för att göra detta. Jag kan lova att vi var genomsvetta båda två. Efter omvägning blev det OK. Damen som jobbade där var hjälpsam och frågade om vi skulle vidare från Chicago. Vi berättade och hon sa att väskorna skulle gå vidare till Köpenhamn och att vi kanske kunde få våra boardingkort tidigare.
Så vi åkte ett tåg till gaten och efter en stund ropades våra namn upp och vi fick boardingkorten. Vi lovordade Uniteds samarbete med SAS i Star Alliance. Flygresan tog knappt två timmar och vi åt lite snacks under tiden.
Nu hade vi fem timmars väntan på O'Hare så vi strosade runt och sen åt vi en Deep Dish Pizza och drack kallt öl. Gott ! För att komma till terminal fem var vi tvungna att åka tåg. Vi satt där och läste och väntade. Vi hörde hur SAS ropade ut erbjudanden till den som kunde stanna kvar. Fritt hotell, fri lunch ,fri middag och fyratusen kronor. De var överbokade. Torgny frågade (på skämt tror jag) om vi skulle nappa på erbjudandet. Nej, tack. Nu var det dags att åka hem efter fem veckors ledighet.
Strax före det var dags att gå ombord ropade de upp våra namn och vi ombads gå till " podium". Mannen som jobbade där bad att få våra boardingkort och tog dem och gav oss två nya. Jag frågade varför och han gav inget svar utan svamlade att det bara blivit så. Jag hade fått en plats men inte Torgny. Jag frågade varför. I'm working on it, var svaret vi fick. Alla nästan gick ombord och där stod vi som två fån, trötta efter en lång dag. Vi gick fram igen och frågade och då sa mannen helt ointresserad att han ordnat en plats till. Vi blev placerade långt ifrån varandra. Jag protesterade men fick då till svar att det fick kabinpersonalen ordna,
Tårarna rann på mig av ilska och trötthet. Vi frågade personal på flyget men de sa att det var fullt och byte fick vi ordna själva. Tack SAS, ett ilsket brev ska skickas. Så efter take-off letade jag reda på Torgny så jag kunde lämna lite grejor till honom.
Till middagen svepte jag i mig både en gin och Tonic och rödvin. Så gjorde även damen bredvid mig så vi hade en trevlig pratstund. Jag sov en liten stund men det är svårt att sitta så inklämd för mannen bredvid sov som en stock och för det mesta lutandes på mig. Nästa långflygning då ska jag beställa en bra plats även om det kostar extra.
Vi var framme kvart över ett i Köpenhamn och vi gick för att hämta vårt bagage. Vår stora resväska kom inte på bandet så vi anmälde det. Det visade sig att väskan var i Washington ! Det blev till att skriva rapport så vi kom senare än vi tänkt oss till tåget.
Vi stod på perrongen och förundrades över så mycket folk det var där. Trängsel för att komma på tåget men tack och lov hade vi reserverade platser. Det var proppfullt så vi fick ha väskan framför oss. I Lund steg ännu mer på . Folk stod i gångarna och när vi stannade i Älmhult meddelade de att det skulle göra ett lite längre stopp sa att folk fick försöka att om möjligt stiga av. Heja SJ !
Det kändes som vi var boskap som forslades i en överfylld vagn. Säljer SJ hur många biljetter som helst utan att kunna garantera plats? När vi närmade oss Alvesta blev jag orolig. Skulle vi kunna tränga oss fram med våra väskor och hinna stiga av? Vi förberedde oss i tid och när vi trodde att vi kommit ända fram stod en cykel i vägen och stoppade oss att komma vidare. Där fick vi stå tills tåget stannat och kvinnan med cykeln kunde ta ut cykeln för att sen gå in igen. Det var hemskt! Det ska dröja innan jag åker med SJ igen.
Tack och lov stod Ian och Enar och väntade på oss i Alvesta och körde oss ända hem. Men det var inte slut på eländet. Väl hemma upptäckte vi att vi hade inte något vatten. Torgny gav sig ut i mörkret och fixade något provisoriskt så vi fick vatten.
Gissa

Tampa

Fredagen den 2:e november
På förmiddagen åkte vi söderut till olika öar eller keys. Det var långa broar mellan de olika öarna. Vi stannade i De Soto där det finns en nationalpark och vi tittade på ett fort med kanoner. Det hade använts under inbördeskriget och  första världskriget.
Sally och Jims son David kom dit och det var skoj att få träffa honom. Vi satt på stranden och pratade och sen hade vi picknick. Snäckor i alla möjliga former och färgnyanser fanns det fullt av och vi såg delfiner som lekte alldeles framför oss.
Ingen badade fastän det var verkligen varmt och Jim sa att det var för kallt. Men Torgny och jag hoppade i och simmade länge och väl för vattnet kändes både varmt och skönt. När vi kom upp sa Jim att vi skulle följa med honom och titta på en skylt längre bort. Där stod det: No swimming, strong currents. Så nu kallar de oss "the Swedish outlaws". Ha,ha !
När vi åkte hem åkte vi en annan väg för att kunna åka över the Sunset Bridge, en väldigt hög och lång bro. Det var otroligt vackert att åka där med Mexikanska Golfen glittrande på båda sidor.
Så vi har haft ännu en varm och skön dag och sett delar av Florida som vi aldrig kunnat drömma om.

Tampa

Torsdagen den 1:e november
Torgny och Jim åkte och handlade på förmiddagen och Sally och jag gjorde Grenola. Sen packade vi ihop strandgrejer och  målet var Siesta Beach i Sarasota. Den stranden är utnämnd till landets vackraste strand och sanden där är småkornig och vit så därför kallas den "sugarsand".
På vägen dit stannade vi och tittade på mannatees, jättestora sjöodjur vars närmaste släktingar är elefanterna. Anledningen till att vi åkte till Sarasota är att Bill och Jean bor där. De.är också släktingar. Jean är Jims faster. Så först besökte vi dem i deras hus och sen åkte vi alla ner till stranden.
Vi tog en lång promenad på stranden och plockade snäckor. Sen dukade Jean och Bill upp ost, kex, frukt, korv och pretzel. Till detta kunde vi dricka öl eller vin. Alla var intresserade och ville veta allt om släkten och om Sverige. Plötsligt dök en släkting till upp, det var Jims kusin Linda som flyttat från Detroit till en plats utanför Sarasota. Hon hade haft en hög ställning inom Chryslerkoncernen men tröttnat.
Bill hade beställt bord på en restaurang och vi åkte alla dit. Jag drack en Margerita och åt crabcakes. Linda berättade att hennes stora hobby var att tillverka smycken och hon hade med sig några som hon visade. De var verkligen fina och hon bad mig välja ett. Jag blev glad och överraskad och valde ett armband.
Kvällen blev verkligen lyckad och det var kul att träffa de andra också. De var så trevliga.